Ibland känns det verkligen bara som en dröm allt det här. Att jag blev gravid i 16års ålder, att jag inte gått i skolan som "alla andra", att jag fått barn nu, en dotter. Det är så svårt att förstå fortfarande. Ibland när vi vaknar för nattmatning så tänker jag att "herre gud vilken verklig dröm". I början var jag rädd för dom "drömmarna", kändes som mardrömmar då. Jag var så rädd. Jag hängde inte riktigt med hela tiden genom graviditeten och allt. Jag missade ju dom första 3 månaderna av graviditeten, och sen var jag ju inte riktigt med i början. Jag var rädd och vågade verkligen inte tro på det, vågade inte tänka på det, vågade inte vara det, GRAVID. Men det gick ju inte att bara glömma, gick inte att gömma, gick inte att "slänga bort" och slippa det. Sen när alla fick veta och responsen för det mesta var positiv, då började även jag förstå att det kan funka, det kan bli bra. Men under hela graviditeten har jag gått upp och ner med det positiva tänkandet, jag har varit osäker. Men den sista månaden så kändes det bra. Jag hade köpt vad som behövdes, jag hade fixat med det mesta här hemma och först då kom jag på att jag faktiskt skulle bli en MAMMA. Jag har gråtit och känt mej ensam under graviditeten, trots allt stöd jag fick. Det enda jag egentligen skulle behövt tror jag är att nån skulle förklarat att jag skulle bli mamma, det skulle komma ett barn! För jag tror faktiskt inte att jag riktigt förstod att det var det som hände, vad som skulle hända. Fast trots allt som hände under graviditeten och allt jag känt mej så osäker på, så är jag nu helt 100 på att jag valde rätt när jag sa nej till att göra abort. Att jag valde att behålla lilla Tindra trots att jag nog inte fattade vad som hände.
Jag ångrar ingenting alls! Jag är så jävla glad att allt blev som det blev, och är som det är!
Kram